Krisen kring säkerhet, miljöbrott och mänskliga rättigheter måste stå på dagordningen vid toppmötet för Amazonas-länderna.

I hjärtat av den colombianska Amazonas har kriminella grupper tagit över statens roll som högsta auktoritet. När vi nyligen besökte La Paya nationalpark i Putumayo – vid gränsen till Peru och Ecuador – var det tydligt att den orörda naturen inte längre täckte hela parken. Kokaplantager bredde ut sig längs vattendragen, och gömda bränsletunnor vid flodbankar avslöjade närvaron av hemliga droglaboratorier.

Sedan 2019 har parkmyndigheter och andra statliga institutioner hindrats från att komma in i La Paya. Samtidigt som den globala efterfrågan på kokain ökar och guldpriserna når rekordnivåer, har den organiserade brottsligheten blivit ett direkt hot mot Amazonas natur.

Den 22 augusti möts presidenter och delegationer från åtta Amazonas-länder. Då måste den sammanflätade krisen av säkerhet, miljöbrott, klimatförändringar och mänskliga rättigheter stå högst på agendan. Redan vid toppmötet i Belém för två år sedan lovade man att bekämpa organiserad brottslighet – men framstegen har varit små.

Gränsområdena mellan Colombia, Ecuador och Peru visar kanske den mest extrema bilden av utvecklingen: väpnade grupper tar över kontrollen av både djungeln och dess naturresurser. I Putumayo har det sedan 2020 skett mer än 20 massakrer och flera mord på sociala ledare. I Ecuador har våldet mot staten ökat, och i Peru har statens frånvaro gett kriminella fritt spelrum. Samtidigt gör just denna situation att området skulle kunna användas som testplats för regionalt samarbete om säkerhet.

Bakom utvecklingen ligger statens försummelse, bristen på hållbara arbetstillfällen och riklig tillgång till naturresurser – perfekta förutsättningar för väpnade grupper att växa. Tillfälliga militära insatser och hårda metoder har inte lyckats skapa trygghet, utan ofta bidragit till nya våldsspiraler.

I dag dominerar Comandos de la Frontera (CDF) området där Colombia, Ecuador och Peru möts. Gruppen består av före detta FARC-soldater, paramilitärer och unga rekryter – många från Amazonas samhällen. De betalar ungdomar för att ansluta sig, styr kokainhandeln och pressar illegala gruvarbetare i alla tre länderna.

CDF och andra grupper styr över kokaplantager, kokainproduktion, smuggling och illegal guldgruvdrift. De bryr sig inte om nationsgränser – bara om att maximera vinsterna. Samtidigt har kriminella från Ecuador, som Los Choneros och Los Lobos, också trängt in i Amazonas. Två andra FARC-avhoppade grupper slåss dessutom om kontrollen.

Den ekologiska förstörelsen är enorm: kokaplantager, olaglig gruvdrift och okontrollerad boskapsskötsel river sönder Amazonas hjärta. Deforestation och kvicksilverföroreningar sprider sig snabbt. Här bestämmer kriminella hur marken används – alltid utifrån vinst, aldrig naturvård.

I vardagen innebär det ett systematiskt förtryck. Barn och ungdomar tvingas in i grupperna. Urfolksledare som gör motstånd mördas. Byar tvingas bygga infrastruktur för narkotikahandel eller delta i möten under hot. Beväpnade män övervakar WhatsApp-grupper, kollar mobiltelefoner och kontrollerar rörelser. Det är inte ett ”laglöst område” – det är en alternativ stat.

I vissa områden upprätthåller de en sorts ”ordning”: de straffar tjuvar och bygger vägar. Men priset är högt. Våra samtal med urfolksrepresentanter, lokala ledare, CDF-medlemmar, tjänstemän och miljöförsvarare visar en mörk verklighet.

Pengar från narkotika tvättas genom illegal guldhandel, eftersom ”smutsigt guld” enkelt kan säljas vidare som lagligt med falska papper. De väpnade grupperna har mer pengar än någonsin för att muta tjänstemän, rekrytera ungdomar och köpa vapen. Samhällena blir resurser att utnyttja – som mänskliga sköldar, billig arbetskraft och verktyg för politisk legitimitet.

Samtidigt är statens tystnad och passivitet öronbedövande. Utveckling och säkerhet finns knappt på agendan. Många tjänstemän säger att de känner sig maktlösa – vissa misstänker att deras chefer samarbetar med kriminella. Andra menar att lokalbefolkningen inte ens pratar med dem längre, eftersom förtroendet för staten är helt borta.

Det här gränsområdet är nu en geopolitisk blind fläck – men också en nyckelplats i den globala kampen mot klimatförändringar, narkotikahandel och auktoritärt styre.

Amazonas står vid ett vägskäl. Presidenter som Brasiliens Lula da Silva och Colombias Gustavo Petro driver på för en grön agenda, men deras handlingsutrymme krymper inför valen 2026. Peru har tvärtom infört lagar som underlättar brott, och Ecuador satsar på hård militär linje som inte löser grundproblemen.

Vår forskning visar att det finns fyra konkreta steg som kan vända utvecklingen. För det första behöver Amazonas-länderna genomföra Belém-deklarationen och samarbeta mer över gränserna – både när det gäller informationsutbyte och insatser mot finansiella och miljörelaterade brott – alltid med principen att inte orsaka mer skada. För det andra måste styrningen och de lokala ekonomierna stärkas och bli själva grunden för säkerhetsarbetet, med tydliga garantier för både mänskliga rättigheter och skydd av miljön. För det tredje måste Colombias program för att ersätta kokaplantager sluta stanna vid löften. Bönderna behöver verkliga markrättigheter och tillgång till marknader för sina produkter. För det fjärde bör fredsförhandlingar med grupper som CDF föras vidare, men bara under strikta villkor som respekterar mänskliga rättigheter, med lokalt deltagande och med särskilt skydd för miljöförsvarare och samhällsledare.

Om inte dessa åtgärder samordnas och lokala röster verkligen får höras, riskerar regionen att dras in i ännu mer våld och att Amazonas – en av världens viktigaste ekosystem – skadas oåterkalleligt.