Tio år efter att rättsprocessen inletts kom domslutet idag: Samerna vinner Girjasmålet! Målet har behandlat huruvida det är staten eller Girjas sameby som har rätten att förvalta småviltsjakten och fisket på samebyns renbetesområde i fjällen. Nu är det alltså fastställt att Girjas sameby har ensamrätt att upplåta jakt och fiske, något som högsta domstolen i första hand hänvisar till principen om urminnes hävd. Detta principiellt viktiga domslut är prejudicerande och kan få stor betydelse för andra samebyars anspråk på landrättigheter.

Förhandlingarna avslutades i början av oktober och har varit välbesökta av såväl samer som allierade organisationer. Domen förväntas ha stora effekter på andra samebyars anspråk på landrättigheter och kan få stor betydelse för samiska rättigheter i allmänhet. Sverige får ofta internationell kritik för att inte uppfylla sina åtaganden gällande urfolksrättigheter och redan på måndag ställs Sverige till svars inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève, där situationen för samiska rättigheter troligen blir en stor diskussionspunkt.

Girjasmålet handlar om vem som ska ha rätt att förvalta småviltsjakten och fisket i samebyn Girjas. Å ena sidan är staten formellt ägare till marken, å andra sidan hävdar samerna att nuvarande regelverk innebär orimlig belastning på deras renskötsel och jakt och fiske samt att de hänvisar till urminnes hävd, alltså att marken brukats av samerna väldigt länge.

Kampen började redan 1993 när staten bestämde att jakt skulle tillåtas för allmänheten. Samerna hävdade redan då att deras renskötsel skulle drabbas, bland annat genom att renarna inte skulle få ro att lägga på sig tillräckligt mycket hull för att överleva vintern. 2007 belastades samernas renskötsel och jaktmöjligheter ytterligare när även övriga EU-medborgare fick jaga på svensk mark. Dessa beslut togs dessutom utan att samerna fått delta i processen.

Samebyarna vill själva förvalta jakten och fisket, och valde att pröva rättsläget med Girjasmålet i spetsen. Samebyn Girjas stämde därför staten 2009. Det skulle ta hela sju år innan Gällivare tingsrätt gav Girjas rätt, mycket på grund av den omfattande bevisning och material som både staten och Girjas lade fram. Domen överklagades och även i Hovrätten fick Girjas rätt, om än med modifikation. Hovrätten hävdade i januari 2018 att samerna har ”bättre rätt än staten” att jaga och fiska på området, men inte ensamrätt. Både Girjas och staten överklagade domen då det var otydligt hur den skulle kunna tolkas i praktiken.

När högsta domstolen beviljade prövningstillstånd för fallet hoppades man på ett tydligt och konkret svar på en infekterad fråga som kommer påverka fler samebyar än bara Girjas. Ett bifall skulle innebära ett erkännande av samernas rätt till den mark de brukat i århundraden och förhoppningsvis en ny respekt för samerna som urfolk.

Per Olof Nutti, Sametingets styrelseordförande (vänster) och Bror Saiton från Girjas sameby (höger). Foto: Anders Kråik

Även om det i stort sett varit samma bevisning från båda sidor som i tingsrätten och hovrätten, har förhandlingarna i hovrätten inte förflutit utan kritik. Det konsekventa användandet av ordet ”lapp” från staten och uttalandet att ”Sverige inte har några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samer som urfolk” samt att ”omständigheten att samer är ett urfolk saknar relevans i målet” förargade många samer och allierade rättighetsorganisationer. Dessa uttalanden är inte bara falska utan även enormt respektlösa från en stat som länge förtryckt sitt urfolk och hävdat dem som mindre värda människor.

Faktum är att Sverige har internationella förpliktelser gentemot samerna som urfolk i de dokument vi ratificerat, bland annat FN:s urfolksdeklaration där vissa delar nu utgör sedvanerätt. Dessutom är samernas status som urfolk högst relevant i ett rättsfall som handlar om just landrättigheter och förvaltning av mark som har direkt påverkan på samernas livnäring och kulturutövande. Svenska staten är ofta ivriga att visa sitt engagemang för urfolksfrågor på den internationella arenan men fortsätter att få hård kritik från FN, bland annat för sin ovilja att ratificera ett av urfolksrättens viktigaste dokument, ILO 169, som Sverige var drivande i att utforma.

Ett av statens starkaste argument är att eftersom staten är formell markägare, är det de som har rätt att bestämma över jakten och fisket. Girjas hävdar å andra sidan att förvaltningsrätten vilar på urminnes hävd, alltså att samerna använt området under lång tid och utan konkurrens från andra. Dessutom har samerna en unik rätt till renskötsel, och det faktum att eftersom de betalat skatt för den mark som avses, kan det innebära ägande av privaträttslig karaktär. Mycket av pläderingen har bestått av att försöka tolka de historiska dokumenten och dess innebörder och bakomliggande tankar. Det är högst oklart hur de lagar och förordningar som utformats på historiska premisser, och med rasistiska influenser, ska tolkas i ljuset av det moderna samhället.

Bevisningen i målet har till stor del bestått av historiska skildringar av markanvändning och juridiska dokument. Mycket av det som lagts fram är känsliga samhällsskildringar och i många fall en rasistisk syn på samer, som staten väljer att citera öppet. Ett yttrande från förarbetena till renbeteslagen på 1880-talet gör gällande att nomadiserande samer måste ”stanna på en lägre kulturgrad”, och vidare talar statens ombud om samernas historiska omyndighetsförklaring och oförmåga att förvalta jakten och fisket baserat på rasbiologiska föreställningar. Detta är alltså några av de argument som staten lägger fram för att rättfärdiga att samerna inte ska få ensamrätt att förvalta jakt och fiskerätten idag.

För samebyn handlar ensamrätt till förvaltning av jakt och fiske inte om att förbjuda all utomstående jakt, utan om att få bestämma hur jakten och fisket utövas så att det inte orimligt påverkar deras renskötsel, livnäring eller kulturutövning. Givet dagens domstolsslut står det klart att Girjas sameby får ensamrätt att förvalta jakten och fisket, något som kan få effekter på andra samebyar som upplever liknande problem. Det faktum att högsta domstolen accepterat urminnes hävd som främsta rättsprincip och gett samerna mindre bevisbörda är ett stort steg i rätt riktning för Sveriges urfolk.