Amazonas unika djur- och växtliv: pilgiftsgrodan

Pilgiftsgrodan Dendrobates Azureus. Foto: Klub boks

Det går såklart inte att prata om Amazonas unika arter utan att nämna pilgiftsgrodan. Det finns över 180 arter pilgiftsgrodor och de är en unik samling grodor på många sätt. De kommer i en häpnadsväckande variation av färger och mönster: röd, gul, blå, orange, grön; prickiga, helfärgade, randiga; pilgiftsgrodorna är kända för sina färgglada och flermönstrade ”outfits”. Forskare tror att de starka färgerna fungerar som försvarsmekanism och signalerar till rovdjur att de ger sig på pilgiftsgrodan på egen risk, för den är nämligen mycket giftig.

Gyllene kokoigiftsgroda. Foto: Pexels / George C.

Pilgiftsgrodorna är några av de giftigaste djuren på planeten. Giftet utsöndras genom grodornas hud och gör det alltså farligt att bara ens vidröra grodan. Allra giftigast är den gyllene kokoigiftsgrodan, eller den gula pilgiftsgrodan, vars gift är starkt nog att döda 10 vuxna män. Den gyllene kokoigiftsgrodan är också en av tre pilgiftsgrodor vars gift man vet har använts av urfolk, som gnuggat sina blåsrörspilar på grodorna och på så sätt skapat en mycket effektiv jaktmetod, därav har pilgiftsgrodan fått sitt namn. Man tror att pilgiftsgrodan får sitt gift genom sin diet, som består av insekter, som flugor, myror och termiter. Dessa insekter i sin tur äter giftiga växter, och det giftet förs sedan vidare till pilgiftsgrodan. Giftets styrka varierar därför beroende på vad grodan äter – pilgiftsgrodor som lever i fångenskap är inte giftiga alls.

Pilgiftsgrodan är också unik för sin storlek. En vuxen pilgiftsgroda är bara mellan 2 och 4 cm lång, vilket gör dem ungefär lika stora som ett litet gem. Det många inte vet om pilgiftsgrodan är att de också är utmärkta föräldrar. Särskilt papporna spenderar mycket tid och energi åt att vakta och vid behov förflytta ägg och yngel så att de ska få bästa möjliga start i livet. 

Pilgiftsgrodan oophaga pumilio, eller blue jeans poison dart frog. Foto: Diego Madrigal

- Isabella Hjorth

Källor: National Geographic, Smithsonian´s National Zoo & Conservation Biology Institute.