En sann berättelse av: Tom Clynes
Yasuní anses vara den plats på jorden med störst biologisk mångfald och nu riskerar den att förstöras genom att dess naturresurser utnyttjas i allt större grad. Vi börjar få ont om tid att rädda den.
Yasuní kan vara en plats med mycket oväsen, speciellt kring solnedgången, när ljusets varelser drar sig tillbaka för att ge plats åt dem som strövar omkring under natten. Men en sen eftermiddag i april i närheten av Yasuni National Park Yasuní Scientific Station är det ovanligt tyst.
Efter en halv dagsfärd på leriga stigar, ser vi endast ett par ödlor och ormar och en trupp dödskalleapor, och bara en handfull av de 610 fågelarter som har katalogiserats inom parkens gränser.
"För bara några år sedan var djurlivet här helt fantastiskt", säger min vandringspartner, den ecuadorianska biologen och naturfotografen Rubén D. Jarrín. Nya vägar och oljeledningar drar sig djupare och djupare in i detta sköra landskap och stör livet och cyklerna för allt ifrån småfåglar i skyn till jaguarerna som patrullerar marken. Nya oljefickor hittas hela tiden i Ecuadors orörda kärna men djurvänner på plats och runt om i världen kämpar desperat om att försöka bevara detta UNESCO’s biosfärområde.
Biologer har identifierat Yasuní, som ligger i den regnvåta korsningen av Amazonas, Anderna, och ekvatorn, som potentiellt den plats på jorden med störst biologisk mångfald. Medan en stor del av Amazonas är platt med relativt infertila jordar, finns det i detta kulliga landskap, otaliga mikroklimat, skiktade med mörka, vulkaniskt berikade jordar.
Inom en enda hektar mark här, har botaniker identifierat 655 arter av träd, fler än i USA och Kanada tillsammans. Den ständigt växande inventeringen av fauna i Yasuní omfattar 173 däggdjur och mer insektsarter än i någon annan skog på planeten. Iakttagelser av globalt hotade däggdjur såsom jättemyrsloken och rosa flod-delfin är här ganska vanliga. En lycklig fågelskådare kan även ha chans att se en Rufous Mark Cuckoo eller agamihäger. Det finns fladdermöss som fångar fisk; uttrar som växer sig så stora som två meter och sätter sig upp mot kajmaner, och grodor vars genomskinliga hud gör att man ser organen.
För att avvärja de värsta effekterna från ett förändrat klimat, menar forskare att de flesta av jordens återstående fossila bränslen måste förbli under jord. Amazonas, som är världens största kolsänka och dess största vattendelare, är avgörande för att minska skenande klimat-förändringar. Nordvästra Amazonas, där Yasuní ligger, anses vara den givna regionen att upprätthålla hälsosamma regnskogsförhållanden.
"Om vi inte klarar av att skydda de platser som är så här viktiga", säger Kevin Koenig, språkrör för Ecuador i Amazon Watch "så verkar det osannolikt att vi kommer att kunna skydda resten av planeten. Beroende på vad som händer här, avgör om vi står inför en destruktiv framtid eller ej."
När Jarrín och jag landade vid Andernas rötter, körde vi i två timmar längs korrugerade vägar, norr om Napo River, den största av Ecuadors källfloder. Här blottas landskapet av kemiska sedimenteringsdammar och vägarna kantas med oljeledningar vid städerna Coca, Pompeya, och Lago Agrio.
Ecuadors president Rafael Correa, gled lite in i valet år 2006 delvis på en våg av nationell upprördhet över föroreningarna de utländska oljebolagens lämnat efter sig i landets regnskogar. Correa rekryterade en mediakampanj med Hollywood-aktivister till stöd för den lilla nationens långvariga rättsliga kamp mot Chevron/Texaco, som nu välkänt dumpat 18 miljarder liter giftigt avfall i regnskogen norr om Yasuní. Correa lovade att kasta ut "gringos" och att återta kontrollen över oljeproduktionen och skydda Amazonas mark och människor.
Det mesta av oljeblock 16, som ägs av spanska företaget Repsol, överlappar ett reservat som 1990 togs ur Yasuni National Park och gavs till folket Waorani, Amazonas Amerindianer som kulturellt skiljer sig från andra etniska grupper i Ecuador. De talar ett språk som orelaterat till något annat känt språk. Samtidigt som Waorani’s ledare framgångsrikt har kämpat för ett hemland som skyddar deras kultur och land från bosättare, skogsskövling och utvinning av olja, har vissa ledare, efter det att reservatet kom till, gjort kontroversiella avtal som fört viss oljeborrning in i territoriet.
Nu tillåts i stort sett bara oljearbetare, Waorani-invånare, forskare och folk som är villiga att bryta sig igenom byråkratiska fälgar, att komma in via en färjeterminal som är skyddad av taggtråd och beväpnade vakter. Detta har bromsat graden av kolonisering och avskogning, och reducerat yttre påverkan från jakt.
"Det har avtagit effekterna, men det har inte stoppat dem," säger Juan Carlos Armijos. Under de åtta år som han har arbetat på Yasuní’s vetenskapliga station, som drivs av Quito Pontificia Universidad Católica del Ecuador (PUCE) har Armijos utvecklat ett nära band med Waorani, som tills nyligen jagat med spjut och blåsrör och levde semi-nomadiskt liv. Nu har de flesta Waorani bosatt sig intill vägkanten, och många använder oljeföretagets pengar för att köpa vapen. Då en marknad för vilt kött, fjädrar och exotiska husdjur har utvecklats, har vilda djur i skogarna i närheten av vägarna alltså minskat märkbart.
Armijos visar mig till byn Guiyero, som han hjälpte till att utrusta med klassrum, en datasal och ett numera nedlagt fiskodlingsprojekt. Vi möter Bogui Ahua, en av ledarna, som visar oss sina husdjur; en blågul ara, en av många fåglar i fångenskap runt om i byn. I närheten hukar sig en kvinna över en eld utanför sitt betongblockshus, i färd med att bränna håret av bakbenet av ett navelsvin som hennes man sköt samma morgon.
"Förr i tiden, skulle vi sjunga och dansa när vi fått ett navelsvin att äta", säger Ahua. Han bär ett pannband av flätat palmblad, ett halsband av jaguartänder och läder-loafers. Han talar Wao så hans brorson får översätta till spanska. "Vi kämpade så gott vi kunde för att bevara vårt hem, men vi är bara enkla jägare och lever mestadels ett fredligt och lugnt liv."
För ca 40 år sedan, när Ahua var pojke, lämnade plötsligt en helikopter av en missionär. "En av våra män kom till byn och sa: Vi har en ny vän. Men innan vi kom dit hade de andra dödat mannen på plats. De kommande missionärerna fick ett varmare välkomnande, men sedan dess har vår kultur minskat," säger han. "För några år sedan gav en del människor oss pengar för att underteckna något på spanska. Sedan kom oljan. Nu är det svårare att hitta skog med några djur att jaga."
Även om Waorani har dragits in halvvägs i den moderna världen, fortsätter Yasunís lite mer avskärmade stammar, Tagaeri och Taromenane sin livsstil som har förändrats mycket lite sedan stenåldern. ”Vi vet lika lite om dem som de känner till oss”, säger Enrique Vela, Ecuadors tidigare ordförande för mänskliga rättigheter för ursprungsbefolkningar.
De flesta uppskattningar av antalet okontaktbara stammar är att de ligger mellan 80 och 300. Trots att de troligtvis inte har en aning om de globala krafter som finns runt omkring dem, kommer dessa två stammar vara bland de minst sannolika av de ungefär 90 stammar på jorden att överleva nästa årtionde. "De har säkert ingen aning om att det finns ett land som heter Ecuador, som anser dem som medborgare”, säger Vela. ”De har förmodligen inte heller någon kunskap om de felsteg som skapat miljö- och människorättsliga kriser i Yasuní."
Vem talar för träden?
Strax efter det att han valts, kastade president Correa sitt stöd bakom ett djärvt och oöverträffat förslag: Ecuador skulle skipa en plan för att extrahera uppskattningsvis 920 miljoner fat olja i det ekologiskt känsliga östra området av Yasuní som kallas för ITT Block (uppkallad efter oljefälten Ishpingo, Tambococha, Tiputini). I utbyte för att bevara vildmarken och förhindra att miljontals ton koldioxidutsläpp släpps ut i atmosfären, begärde Correa av västvärlden att satsa $3,6 miljarder, ungefär hälften av de dåvarande beräknade oljeintäkterna landet skulle överge.
Miljöaktivister höll upp planen som en prototyp för ett spännande nytt paradigm, som skulle minska bördan av miljöskyddet på fattiga länder då världen tog sina första steg mot den post-fossila bränslen-eran. Sedan dess har förslag för "Yasunízation" frodats runt om i världen, från Nya Zeeland (kol) till Nigeria (oljesand), Quebec (gas), och norska Lofoten (olja).
Ecuadors plan fick dock en skakig start. Tyskland tillsammans med andra europeiska nationer kastade snabbt sitt ekonomiska stöd bakom ITT-initiativet, och det tog mer än två år att förhandla om detaljerna i en överenskommelse med FN:s utvecklingsprogram (UNDP). Överenskommelsen specificerar att medel, främst från regeringar i rika länder, skulle spenderas på forskning och utveckling av alternativ energi och annan teknik samt återplantering och vård av skyddade områden, och social utveckling.
I december 2009 undertecknade Correa de handlingar som etablerade den internationella stiftelsen och skickade en grupp, under ledning av sin utrikesminister, till klimattoppmötet i FN i Köpenhamn för att tillkännage affären.
Men oljeintressena – som står för en stor del av regeringens intäkter och landets export – arbetade bakom kulisserna med att skapa ventilationsluckor i initiativet. Efter att teamet landat i Europa, ändrade sig Correa plötsligt och krävde omförhandlingar, som insisterade att hans regering skulle få behålla kontroll över hur pengarna skulle användas.
Med en ny förhandlingsgrupp på plats (Correas utrikesminister avgick pga händelsen), svängde initiativets utsikter mellan hopp och växande tvivel. Allt eftersom förhandlingarna fortsatte, lanserade regeringen en auktion för nya oljekoncessioner i anslutning till ITT och på andra håll i Yasuni National Park. Läckta interna dokument skulle senare avslöja att medan regeringen rent offentligt stöttat planen att avstå från borrning, började samtidigt förhandlingar med oljebolag som var intresserade av att extrahera ITT-reserver och lån förhandlades med China Development Bank som skulle betalas tillbaka dels med hjälp av ITT-olja.
Ecuador och UNDP nådde slutligen en överenskommelse i augusti 2010, men vissa potentiella donatorer drog sig ur pga dess brist på ansvarsskyldighet och ekonomiska garantier. Tyskland backade ur, och beslutade sig i stället för att finansiera REDD+, FN's strategi för att minska utsläppen genom avskogning. Correa vägrade att vika sig och gjorde klart att han hade en ”Plan B” för att utnyttja oljan om andra länder vägrade att möta hans villkor. "Vi tänker inte vara som tiggare sittandes på en påse med guld" var hans ord.
"Det fanns en doft av utpressning i luften", skrev Alberto Acosta, en ecuadoriansk ekonom som i korthet tjänstgjorde som minister av energi och gruvor, "och det väckte vissa tvivel."
Den 15 augusti 2013, med länder som givit mindre än 10 procent av Correas efterfrågade summa, meddelade presidenten att han drog tillbaka förslaget att skona Yasunís ITT Block. "Världen har svikit oss," sade han i sade i ett TV-sänt tal där han skyllde på att "det stora hyckleriet" till nationer som släpper ut mest av världens växthusgaser, samtidigt tvingar fattigare länder att offra sina ekonomiska framsteg, för miljön. Correa gjorde det klart att landet var på väg in i en ny riktning: Ecuador skulle borra sig fram till välståndet.
Vad Correa dock inte verkade ha förstått var hur djupt Ecuadorianer värderade sitt största skyddade område. Tillkännagivandet gick emot miljö- och ursprungsrättigheterna som först hade uppdagats efter det att Chevron/Texaco hade gått lös på Amazonas under 1980- och 1990-talet.
"Den här gången kunde folk se att det inte var gringos som var på väg att förstöra våra regnskogar, det var vår egen regering," säger Patricio Chávez, en av grundarna av vad som skulle bli känt som Yasunído-rörelsen.
Med hjälp av opinionsundersökningar uppskattades att nästan tre fjärdedelar av Ecuadorianerna stöttade ett beslut att lämna ITT-oljan i marken, så Yasunído organiserade marscher och domstolsstrider och krävde att regeringen skulle följa konstitutionen. De började samla in signaturer för en begäran om en landsomfattande folkomröstning gällande Yasuní.
Vad Ecuador - och världen - har att förlora står klart vid ankomsten till Tiputini Biodiversity Station, som har utsikt över en krök av Tiputini River cirka 72 mil nedströms från Yasunís forskningsstation. Tiputini, som endast kan nås med båt, har ett rikligt djurliv som har blivit sällsynt i mer lättillgängliga delar av parken.
På vår första dag i Tiputini, tillbringade Jarrín och jag en halv dag att utforska tillsammans med vår guide, 73-åriga Mayer Rodríguez. "Du ser mer om du rör dig långsamt," säger vår skarpögde guide medan han kliver över en rot av ett fikusträd som sträcker sig nästan 300 meter från stammen. "Jag har gått dessa stigar tusentals gånger, och jag kommer alltid över något jag inte har sett förut," säger han, "alltid."
Det fanns gott om stora, karismatiska djur att se här: en tapir som fridfullt mumsar på växter... en jättemyrslok som ambulerar skogen på jakt efter nästa måltid, en anakonda hängde från en gren över floden. I Tiputini, kan emellertid de mindre varelserna vara de mest häpnadsväckande. Mayer vinkar efter min uppmärksamhet mot en två decimeter lång vandrande pinne som ståtligt poserade bredvid vad som såg ut att vara ett löv - men som, vid närmare inspektion, i själva verket var en gräshoppa vars vingar såg ut precis som blad från ett träd.
Med sina tio arter av apor, stöder Tiputini ett aktivt primat-forskningsprogram. "Detta är det perfekta stället att studera dem, eftersom de inte har jagats här," säger Evelyn Pain, en primatolog vid Stony Brook University som studerar woolly-monkeys här. "Men denna art är så stor att de är oftast de som råkar illa ut när jägare kommer in i området."
Efter att vi hittat en trupp på ungefär ett dussin woollies (två individer har radio-krage), följer Pain och två kollegor efter dem. Det gör även ett par Tandglador, en slags hökartad fågel, i väntan på att få norpa åt sig insekter som flyger åt alla håll där aporna svingar sig fram.
Vid slutet av en dag av att gå genom täta snår och halka sig fram på leriga spår i jakt på apor, har forskarna framgångsrikt tröttat ut mig. Men det är svårt att motstå möjligheten att se solnedgången och vackra fåglar. Och så, med risk att missa middagen tar jag en omväg till en stor damm och beslagtar en roddbåt.
Även om Amazonas är full av extraordinära möjligheter, kan den täta djungeln vara en frustrerande plats att söka efter fåglar på. Canopy-arter håller sig väldigt högt upp, bakgrundsbelysta av himlen, medan fåglar som lever på lägre altitud, aldrig har svårt att gömma sig. Ute på vattnet dock, med en vy som sträcker sig från mark till himmel, inser man hur häpnadsväckande fågellivet är här.
Jag fånga glimtar av lövträdsinvånare så som den Purpurhalsade Kotingan och Paradistangaran, vackra markfåglar så som Amazontinamo och röd vaktelduva. Jag ser papegojor i alla möjliga färger så som aracaris och tukaner och en halsbandströgfågel. Någonting som kan vara en Harpyja orsakar kort panik bland fåglarna, men den håller sig tillräckligt högt för att tillåta mig en närmare titt på vad som är världens största och mest kraftfulla örn, vars klor är längre än en grizzlybjörns.
Senare ser jag en Hoatzin. En enda skymt av denna bisarra varelse skingrar all min tvivel att fåglarna är evolutionära throwbacks till dinosauriernas tidsålder. Ljus och mångfärgad och med utstående röda ögon och en taggig kam, har Hoatzin ett matsmältningssystemet som liknar en kos, som tillåter den att jäsa blad och knoppar. Även liksom den första kända ödlefågeln (Archaeopteryx), använder Hoatzin's ungar klor vid kanten av sina vingar för att klättra till sina bon. Nästa dag, när jag simmade i Tiputini River, märker jag ett par myrfåglar som flög ut ur träden tillsammans med flera Beige-strupiga trädklättrare. Väl ute över floden, växer jaktlaget snabbt av ett flertal olika arter som sick-sackar sig nedströms.
Tjitte de Vries, en ornitolog vid PUCE som har gjort flera upptäckter och omklassificeringar av fågelarter, sade till mig när vi träffades i Quito, att hålla utkik efter sådana blandade flockar; en av de tropiska fågelfenomen han studerade. De Vries, som har observerats upp till fyrtio arter som samarbetat i Yasuní, säger att anpassningen verkar effektivisera födosöket och kan även bidra till att upptäcka och undgå rovdjur. "Med fler ögon och fler röster, får de fler varningar och mer mångfald när det gäller de byten de finner."
Ursprungligen från Nederländerna, kom de Vries till Yasuní för att studera fågellivet efter mer än ett decennium på Galapagosöarna. "Jag gick från att studera extremt enkla, isolerade ekosystem till att konfrontera vad som troligen är det mest komplexa ekosystemet på planeten," säger han. "Du ser alla typer av interaktioner som du sällan skulle se någon annanstans."
De Vries har undersökt effekterna av oljeutvinning på djungelns djurliv, ibland som entreprenör för oljebolagen själva. "Spillen och föroreningarna får uppmärksamhet, men de sekundära effekterna är mycket värre på en plats som denna," säger han. "Företagen kan enkelt säga att 'äh, det påverkar bara ett 10-tal hektar runt oljeplattformen, djuren kan ju bara flytta på sig'."
Även om vissa experter säger att effekterna från olje- och gasprojekt i Amazonas kan minimeras genom att använda nyare teknik för borrplattformar och annan infrastruktur, håller andra inte med.
"Folk frågar, 'Kan vi inte utnyttja oljan på ett mer ekologiskt ansvarsfullt sätt?'," säger Amazon Watch Kevin Koenig. "På vissa ställen, ja, men på platser som denna, så pass ekologiskt bräckliga och så olika, med stammar som lever i frivillig isolering, är svaret nej."
I April 2014 levererade Waorani's ledare Alicia Cahuillaen den första insamlingen av totalt 757,623 underskrifter till den nationella valkommissionen, vilken efterlyste en landsomfattande folkomröstning om oljeborrning i Yasuní. "Vi kämpar för Yasuní eftersom det är vårt hem," säger Cahuilla. "President Correa skulle inte gilla att oljebolagen åkte hem till honom och rev ned hans ägor, likväl ogillar vi de som kommer och hugger ned vårt hem."
Yasunídos, vilka Correa har anklagat som "bråkmakare", "falska gröngölingar" och "välnärda knäppskallar" har noga kontrollerat alla underskrifterna och samlat in 25 procent mer än vad som krävs. Opinionsundersökningen påvisar att en klar majoritet av ecuadorianer stöder beslutet att lämna ITT-oljan under jord, även utan internationell kompensation. Några dagar senare stämplades dock valkommissionen ogiltig, däri 66 procent av signaturerna vilket stoppade folkomröstningen.
En efterföljande utredning gjord av Quito Universidad Andina Simón Bolívar visade ett urval av 20.064 av signaturerna och uppskattade att 673.863 av det totala som samlats in av Yasunídos var giltiga.
Tillkännagivandet om att valet var inställt förde demonstranterna ut på gatorna. Tillslag följde snart, där medborgerliga rättigheter drogs in, regeringsmedlemmar och andra regerings-tjänstemän tvingades ut ur sina kontor, och miljöaktivister och inhemska ledare greps och trakasserades.
"I slutändan," säger Patricio Chávez, "krossade de oss."
Det var svårt att inte känna sig förkrossad efter mitt samtal med Chávez, som jag hade träffat i Quito. Under min sista eftermiddag i Tiputini, verkade emellertid den industrialiserade världen mycket långt borta. Rodríguez, Jarrín, och jag följer ett kaotiskt ståhej av parakiter och papegojor mot Saladero, en lerig dalsänka vars höga salthalt drar åt sig djur av alla slag. Även om vi är noga med att närma oss försiktigt, avslöjade färska spår att vi precis missat många djur.
I mitten av en pöl sipprar små oljebubblor till ytan och bildar en glansig yta på det grunda vatten. "En liten del petróleo som kommer upp såhär är naturligt och skadar inte djuren," säger Rodríguez. "Problemen börjar så fort folk ska pumpa upp stora mängder".
I slutet av 2015 flyttades oljeriggar in i ITT blocket och började borra nära parkens norra gräns. Sommaren 2016 skickades de första tunnorna olja ut ur området. Vicepresident Jorge Glas förklarade att området fungerar som en "gåva för kommande generationer."
Mer råolja är dock knappast en gåva för denna nation, tack vare en rad slarviga reformer. Ecuador skrev om sina oljelagar 2010 för att ge staten en ökad andel av de dåvarande oväntade oljevinsterna, och enades om att ge utländska producenter ett fast pris per fat. Efter försumligheter som Correa kallade "omoraliska" utländska obligationer, tvingades landet vända sig till Kina för ett lån på $15,2 miljarder för att finansiera oljeborrningen, infrastruktur-förbättringar, och sociala program.
Kina insisterade därefter på att lånen skulle återbetalas med rabatterad olja. I efterdyningarna av kraschen i oljepriserna, uppskattar analytiker att Ecuador vid sommarens slut, sålde ITT-olja för nästan $20 mindre per fat än vad det kostar att producera den. I kölvattnet av ett destruktivt utbrott av vulkanen Cotopaxi och en katastrofal jordbävning på Stillahavskusten, bidrog varje fat olja som pumpades upp till att landet lades allt djupare i skuld. Parkvakter säger att de inte längre har bränsle för båtar och fordon som de behöver för att patrullera parken mot alltmer djärva räder av peruanska tjuvskyttar och illegala trädfällare.
Ändå så består mycket av Yasunis ödemark. Endast ett fåtal av de 360 föreslagna brunnarna har borrats i Yasunís ITT-block, och i stora delar av orörda skogar strax söder om parken, har ursprungsbefolkningar hittills lyckats försvara sina territorier från vidare utveckling. Samtidigt dyker även nya projekt upp så som fågelskådning och ekoturism, botaniska produkter, kakaosamling, och selektiv avverkning, som mer hållbara alternativ till mineralutvinning.
Under 2017 kan en ny regering (Correa kommer inte söka omval) se en fortsatt exploatering som ett politiskt ansvar, och förhoppningsvis vara mer öppna för att bevara ecuadorianska Amazonas för kommande generationer. Detta är mycket mer troligt, säger ecuadorianska miljöaktivister, om det finns påtryckningar från utlandet. Ett initiativ har i alla fall lyckats för att höja det globala medvetandet om vikten av Yasuní, och visa ett tydligare samband från utvinning av fossila bränslen till ett proaktivt gensvar på klimatförändringarna. Trots Correas brister, hade han i alla fall rätt i en sak, att världen har svikit Yasuní.
Att rädda den mest biologiskt rika platsen på planeten ligger delvis i våra händer.
Det visar sig att Kina säljer det mesta de får in från Amazonas till USA. Aktivister hoppas att Amazonas olja en dag kommer att stigmatiseras så som Kanadas oljesand med åtföljande bojkotter. Men utan stöd från den yttre världen kan det vara omöjligt för Ecuador att skydda denna plats.
Då jag sitter ner till min sista middag på Tiputini Station, solnedgången avslöjar silhuetter en trupp dvärgsilkesapa (världens minsta apa, väger endast 100 gram) på sin väg på de låga grenarna. Ovanför dem flyger en flock röda aror. Den industrialiserade världen verkar fortfarande mycket långt borta. Men mindre än 24 km från Tiputini står oljeriggar redan på plats.
"Ja, vi är oroliga," säger Kelly Swing, biologen som deläger stationen. "Hittills har vägbyggen och utforskningen inte drabbat de ekologiskt viktiga delarna av parken. Men nu närmar de sig kärnan där det finns vissa platser som är alldeles för bräckliga för att borras i efter olja. "
Natten faller snabbt. Efter middagen, följer jag med några Swing-studenter på en nattlig vandring upp till Tiputinis observationplattform, som reser sig över trädkronorna. Utöver en konsert av grodor hör jag raspiga chwip av en Gaffelstjärtsnattskärra som gör sin nattliga jakt på insekter. Halvvägs upp för den 42 meter höga plattformen, siktar vi våra ljus på en familj av nattapor, som nyfiket tittar på oss från en gren.
Väl uppe, släcker vi våra lampor och blickar åt norr. Det tar en minut eller så för våra ögon att anpassa sig till mörkret. Sedan, en efter en, ser vi det: det svaga orange sken av gas som bränns i ett brunnshuvud, strax bortom horisonten.
Våra röster dör ut då vi blickar över djungeln, ut i en månlös natt upplyst av ett väldigt ovälkommet sken.
Tom Clynes
Översatt av Amanda Berglund.
